Hallands Nyheter 130219 Solenergi fångas på bullervallar utmed vägar och vinddrag från trafik driver gatubelysning. Nu väntar jag i all tysthet på den dag då energislöseriet som är trafikbuller samlas in och används.

Publicerat i insändare / letter to an editor | Märkt , | Lämna en kommentar

högre hus sparar åkermark

Ibland är kanske tankarna egentligen läsvärda men uttrycksförmågan sämre, eller så får insändaren inte plats eller något annat, men faktum är att inte allt publiceras. Så här är en av dem som tidningen inte ville ta in. Eftersom Halland fått kritik av Jordbruket genom att pekas ut som tillsammans med Skåne vara det län som bebygger mest åkermark procentuellt sett, är insändaren aktuell än idag.

”Nu är byggnadsställningarna borta och det är dags att experimentera. Tänk dig de sex nya huskropparna på de gamla parkeringarna vid Kvantum resta på högkant. Först ett, sedan nästa och nästa tills alla sex står på högkant. Hur ser det ut? Hur känns detta? Vänta vänta… innan du tänkt till slut, ställ nu ett hus på ett annat så att det totalt blir tre högre hus med två nuvarande huskroppar i höjd. Känn efter hur det känns, hur ser det ut? Förresten, vänta, också innan du tänkt denna tanke färdigt, pröva nu att ställa alla på varandra. Vad sägs?

Går inte? Jaså, varför inte? Aha, höghuset skulle störa Varbergs siluett. Fast, från Kanonbergets topp ses redan de nya husen sticka upp och vyn är påverkad.

Varför nu detta tankeexperiment? En orsak är att på den mark som frigörs skulle Varberg kunna göra en mindre park där folk kan strosa omkring och må bra. Men nä, jag begriper att detta inte låter sig göras ens i tanken. Även om förtätning är modellen för att komprimera det växande Varberg och minimera vår ekologiska påverkan så är småstadens värnare starkare än en humanekologs åsikter.

Alltså, i stället för att placera höghuset i centrum reser vi det på någon av alla de jordbruksmarker som kommunen ska bygga på. Här kan det ställas så att ingen störs av skuggning. Massor av mark som skulle gått till spillo under enfamiljshus efter enfamiljshus kan användas till något bättre, som Varbergs nästa stadspark, eller till nya kolonilotter för hushållsnära odling eller varför inte låta jordgubbs­odlingarna närma sig folket istället för som nu tvärt om. Kollektivtrafiken blir lättare att planera och till och med våra gigantiska stadsbussar fylls under ett enda stopp vid höghuset.

Självklart ska detta eko-hus stå emot vind utan varken drag inomhus eller att orsaka närmast orkanbyar runt knutarna. Istället tämjs och används vindkraften och på varenda ledig väggyta som vetter mot solen utvinns solenergi. Regnvattnet som träffar huset koncentreras till minivattenkraftverk på sin väg mot marken, osv. Längst upp finns ett par våningar med det nya Ungdomens hus, ett café, restaurang, gym, pool och andra lokaler, inte minst för de boende i huset men också för andra kommuninvånare och tillströmmande från när och fjärran, som alla vill se ut över världen från denna ekologiska topplats.”

Publicerat i refuserade insändare / no letter to any editor | Lämna en kommentar

Apelviken och subjektiviteterna

Det är berusande att springa i vattenbrynet.  Jag smakar på luften som forsar in i min mun.  Vi tävlar om vem som ska komma först fram till kiosken längst bort på stranden. Vattnet skvätter. Vi blir våta långt upp på benen så till och med den nedersta delen av våra tröjor börjar droppa. Benens bruna färg är nästan förvånande.  Under fötterna känns sandens mönster formade av vågorna hård och mjuk på samma gång. Det är ganska kallt. Vem bryr sig? Vi äger.

Vid kiosken luktar det som vanligt av en blandning av kaffe och tjära. De gula löpsedlarna viftar lite i vinden och trägolvets fuktiga och sandiga kyla sätter sig mellan tårna. Ljudet av våra steg på träplankorna får mig att rysa lite, som när man drar naglarna mot svarta tavlan. Hemma i stugan igen tänder vi ett ljus på bordet. Varmkorven värms upp i grytan över spritköket och när vi ätit slänger vi oss i de väggfasta sängarna, tuggar på vårt godis och läser böcker från biblioteket.

Det är länge sedan nu. Det var dagar av frihet då känslan av att vara en del av stranden upphävde all tid. Det var lite farligt och spännande – en upplevelse som trots åren som gått sitter kvar i min kropp och mitt sinne. Vi var ensamma i Apelviken utan badgäster för vädret var uselt och föräldrarna hade släppt iväg oss några dygn för att själva få lugn och ro inne i sta’n. Vi var fyra kusiner och jag var yngst, kanske 9 år.

Livet gick vidare och det hann bli 70-tal. Då kom jag åter till stranden i Apelviken. Den här gången kom jag farande från Schweiz i min blå Bubbla med vindsurfingbräda på taket. Helt rätt. Var jag först på vågorna rentutav, med en sådan bräda?  På min Windsurfer forsade jag fram och förundrades av känslan av ensamhet, allt medan några få undrande betraktade mig från stranden. Aldrig hade jag kunnat drömma om att viken som jag nu bor alldeles nära, ganska snart skulle fyllas av vind- och kitesurfare från när och fjärran. Så fort som vinden blåser, fylls viken av dem, i sol som i regn. De mångfärgade seglen ser ut som fjärilar i vinden. De flyger fram och tillbaka över vattnet och det är förundransvärt att inte ingen krockar eller trasslar in sig någon annans linor eller bommar. Är det badväder försöker några modiga att ta sig ut till vågorna utan att riskera komma emellan.

Apelviken drar till sig oss vatten- och strandälskare. Sommarhusen står tätare och tätare och kryper allt närmre vattenkanten. Restauranger, caféer och uthyrningslokaler för diverse vattensporter lockar människor som firar sommar med den stora önskan att få uppleva stranden precis så som de drömt om hela vintern. Ljudet från restaurangens musikscen flyter ut över strandråg och trift, husvagnar, SUPare och cyklister. Jag själv zickzackar mig fram så gott det går utmed gångvägen för att framåt kvällen se om jag kan hitta en bra badplats lite längre bort på klipporna där även hunden får vara med.  Alla gör vi anspråk på utrymmet, i vattnet som på land. Det är vår allmänning och vi tar den för given. Men vi har blivit fler och har olika idéer om hur vi vill använda oss av den. Och naturen, vad händer med den?

De olika anspråken behöver inte leda till osämja, även om jag känner att jag själv blir sur när en träningscyklist nästan mejar ner mig på vägen mot Subbe fyr. Det får mig att tänka på The Tragedy of the Commons som skrevs av Garett Hardin 1968. Han hävdade att allmänningarna skapar ett dilemma eftersom alla använder dem efter eget bevåg, men utan att ta ansvar för deras fortlevnad och andras behov. Eftersom jag är en positiv person går jag vidare i tankarna. Då hamnar jag istället hos Andrea Nightingale som just gett en kurs på Göteborgs Universitet. Hon talade om värdet av subjektiviteter som uppstått ur familje-och vänskapsband, tillit och andra irrationella aspekter vid ett hållbart nyttjande av allmänningar och långsiktigt miljöarbete. Vi kan alltså inte enbart med olika mätinstrument logiskt försöka ringa in områden för olika typer av användning och basera oss på de rationella hårddata vi lyckas ta fram. Nej, det är mer komplext än så om vi ska uppnå hållbarhet för en allmänning. Förutom det rationella bör vi, enligt Nightingale, ta hänsyn till allt det där andra, det som vi kanske till och med gärna vill klassa som luddigt och flummigt och helt utanför den vanliga bedömningsramen vid miljöarbete, det emotionella.

En utvecklingsplan för Apelviken är på gång – alltså, en plan om hur Apelviken ska utvecklas. Jag blickar ut över viken och försöker tänka mig in i vad det kan innebära. Kan man verkligen utveckla en strand? Jag känner mig skeptisk inför begreppet som används i så många sammanhang, men där betydelsen har blivit en enda, det vill säga att något blivit ’ekonomiskt intressant’. I fallet med Apelviken betyder det att den blir konverterad till en resurs, något som kan köpas och säljas. Visst är den en resurs för Varberg som turistort, men det är också en naturlig strandremsa under allt hårdare tryck från människor som besöker den under en kort och intensiv period. Det ekologiska systemet runt viken kommer att förändras och bli allt mer sårbart. Hur de hårda vindarna under höst och vinter kommer att nöta på sanddynorna i framtiden vet vi inte och hur de förändrade vattenutloppen från hagmarken runtomkring kommer att påverka ljungheden får vi se. Något vi däremot kan utgå ifrån är att människan påverkar naturen och kan få ekosystem att krascha. Det gäller även Apelviken.

Andrea Nightingale talar till mig igen. Det går att lösa. Det gäller dock att lyssna till alla dem med intresse i en allmänning sedan länge för att kunna förstå hur den bäst ska kunna bevaras. Det handlar om att lyssna till dem som observerat, som upplevt, som använt och som känt.

Och stranden vad säger den? Vad säger sanden och vassen, vågorna och vinden?  Vad säger strandskatan och lärkan? Jag vänder örat mot vinden och lyssnar intensivt. Då hör jag stegen av mina fötter i vattnet en gång för länge sedan och återfår för ett ögonblick det som är Apelviken.

Ann-Marie

Publicerat i svenska | Lämna en kommentar

When I have the choise, I choose to eat and drink organic/ecological food and beverages, fair trade-produced, from as close to where I am as possible.

Publicerat i English | Lämna en kommentar

När det är möjligt att välja; äter och dricker jag ekologisk närodlad mat och dryck framtagen med justa arbetsvillkor.

Publicerat i svenska | Lämna en kommentar

not to surprice – English follows

no-more-dead-pigeons föredrar möten på utrikesministerium världen över, där ämnet som diskuteras är hur världen ska räddas, nu! istället för hur jorden ska utnyttjas för att tillfredställa dagens marknad. no-more-dead-pigeons tror på jämlikhet mellan människor även när det gäller rätten att rädda världen. no-more-dead-pigeons är ändå redo att på dylika möten agera som advokat för att rädda världen, i svart kostym och om det så behövs i form av manlig gestalt, så länge kvinnor som räddar världen oavbrutet avfärdas med en ”Ja ja lilla gumman”-klapp på axeln.

here we go
no-more-dead-pigeons prefer meetings at any foreign ministry where the theme discussed is how to save the world, now! instead of how the earth should be exploited in order to satisfy the market of today. no-more-dead-pigeons believe in equal rights between people as well as equal rights for everyone to save the world. no-more-dead-pigeons is still ready to act as a layer for saving the earth at these meetings, if necessary as male in a black suite, if women also while saving the world continuously are being dismissed with a tap on the shoulder.

Publicerat i jag hade en dröm / I had a dream | Lämna en kommentar

Halland Nyheter 101115
Trots killen, kanske 13 år, på cykel söder om Håstens torg, som mitt framför mina ögon och cykeldäck, och kompisarnas, roterar en glasflaska i luften så att den faller och krossas på cykelbanan bakom honom, och har mage att ropa att han tappade den när jag hojtar till, tror jag på människans framtid. Men fy faskien så ilsk jag blev!

Hallands Nyheter (News from the Halland region) nov 15 2010
In spite of the maybe 13 years old guy, in front of my eyes and bicycle tires, and his school mate’s, spinning a glass bottle in the air and watches how it breaks on the track behind him, having the nerve to answer back ”I just dropped it” when I yelled after him, I believe in the future of humans. But how angry did I not became!

Publicerat i insändare / letter to an editor | Lämna en kommentar