Apelviken och subjektiviteterna

Det är berusande att springa i vattenbrynet.  Jag smakar på luften som forsar in i min mun.  Vi tävlar om vem som ska komma först fram till kiosken längst bort på stranden. Vattnet skvätter. Vi blir våta långt upp på benen så till och med den nedersta delen av våra tröjor börjar droppa. Benens bruna färg är nästan förvånande.  Under fötterna känns sandens mönster formade av vågorna hård och mjuk på samma gång. Det är ganska kallt. Vem bryr sig? Vi äger.

Vid kiosken luktar det som vanligt av en blandning av kaffe och tjära. De gula löpsedlarna viftar lite i vinden och trägolvets fuktiga och sandiga kyla sätter sig mellan tårna. Ljudet av våra steg på träplankorna får mig att rysa lite, som när man drar naglarna mot svarta tavlan. Hemma i stugan igen tänder vi ett ljus på bordet. Varmkorven värms upp i grytan över spritköket och när vi ätit slänger vi oss i de väggfasta sängarna, tuggar på vårt godis och läser böcker från biblioteket.

Det är länge sedan nu. Det var dagar av frihet då känslan av att vara en del av stranden upphävde all tid. Det var lite farligt och spännande – en upplevelse som trots åren som gått sitter kvar i min kropp och mitt sinne. Vi var ensamma i Apelviken utan badgäster för vädret var uselt och föräldrarna hade släppt iväg oss några dygn för att själva få lugn och ro inne i sta’n. Vi var fyra kusiner och jag var yngst, kanske 9 år.

Livet gick vidare och det hann bli 70-tal. Då kom jag åter till stranden i Apelviken. Den här gången kom jag farande från Schweiz i min blå Bubbla med vindsurfingbräda på taket. Helt rätt. Var jag först på vågorna rentutav, med en sådan bräda?  På min Windsurfer forsade jag fram och förundrades av känslan av ensamhet, allt medan några få undrande betraktade mig från stranden. Aldrig hade jag kunnat drömma om att viken som jag nu bor alldeles nära, ganska snart skulle fyllas av vind- och kitesurfare från när och fjärran. Så fort som vinden blåser, fylls viken av dem, i sol som i regn. De mångfärgade seglen ser ut som fjärilar i vinden. De flyger fram och tillbaka över vattnet och det är förundransvärt att inte ingen krockar eller trasslar in sig någon annans linor eller bommar. Är det badväder försöker några modiga att ta sig ut till vågorna utan att riskera komma emellan.

Apelviken drar till sig oss vatten- och strandälskare. Sommarhusen står tätare och tätare och kryper allt närmre vattenkanten. Restauranger, caféer och uthyrningslokaler för diverse vattensporter lockar människor som firar sommar med den stora önskan att få uppleva stranden precis så som de drömt om hela vintern. Ljudet från restaurangens musikscen flyter ut över strandråg och trift, husvagnar, SUPare och cyklister. Jag själv zickzackar mig fram så gott det går utmed gångvägen för att framåt kvällen se om jag kan hitta en bra badplats lite längre bort på klipporna där även hunden får vara med.  Alla gör vi anspråk på utrymmet, i vattnet som på land. Det är vår allmänning och vi tar den för given. Men vi har blivit fler och har olika idéer om hur vi vill använda oss av den. Och naturen, vad händer med den?

De olika anspråken behöver inte leda till osämja, även om jag känner att jag själv blir sur när en träningscyklist nästan mejar ner mig på vägen mot Subbe fyr. Det får mig att tänka på The Tragedy of the Commons som skrevs av Garett Hardin 1968. Han hävdade att allmänningarna skapar ett dilemma eftersom alla använder dem efter eget bevåg, men utan att ta ansvar för deras fortlevnad och andras behov. Eftersom jag är en positiv person går jag vidare i tankarna. Då hamnar jag istället hos Andrea Nightingale som just gett en kurs på Göteborgs Universitet. Hon talade om värdet av subjektiviteter som uppstått ur familje-och vänskapsband, tillit och andra irrationella aspekter vid ett hållbart nyttjande av allmänningar och långsiktigt miljöarbete. Vi kan alltså inte enbart med olika mätinstrument logiskt försöka ringa in områden för olika typer av användning och basera oss på de rationella hårddata vi lyckas ta fram. Nej, det är mer komplext än så om vi ska uppnå hållbarhet för en allmänning. Förutom det rationella bör vi, enligt Nightingale, ta hänsyn till allt det där andra, det som vi kanske till och med gärna vill klassa som luddigt och flummigt och helt utanför den vanliga bedömningsramen vid miljöarbete, det emotionella.

En utvecklingsplan för Apelviken är på gång – alltså, en plan om hur Apelviken ska utvecklas. Jag blickar ut över viken och försöker tänka mig in i vad det kan innebära. Kan man verkligen utveckla en strand? Jag känner mig skeptisk inför begreppet som används i så många sammanhang, men där betydelsen har blivit en enda, det vill säga att något blivit ’ekonomiskt intressant’. I fallet med Apelviken betyder det att den blir konverterad till en resurs, något som kan köpas och säljas. Visst är den en resurs för Varberg som turistort, men det är också en naturlig strandremsa under allt hårdare tryck från människor som besöker den under en kort och intensiv period. Det ekologiska systemet runt viken kommer att förändras och bli allt mer sårbart. Hur de hårda vindarna under höst och vinter kommer att nöta på sanddynorna i framtiden vet vi inte och hur de förändrade vattenutloppen från hagmarken runtomkring kommer att påverka ljungheden får vi se. Något vi däremot kan utgå ifrån är att människan påverkar naturen och kan få ekosystem att krascha. Det gäller även Apelviken.

Andrea Nightingale talar till mig igen. Det går att lösa. Det gäller dock att lyssna till alla dem med intresse i en allmänning sedan länge för att kunna förstå hur den bäst ska kunna bevaras. Det handlar om att lyssna till dem som observerat, som upplevt, som använt och som känt.

Och stranden vad säger den? Vad säger sanden och vassen, vågorna och vinden?  Vad säger strandskatan och lärkan? Jag vänder örat mot vinden och lyssnar intensivt. Då hör jag stegen av mina fötter i vattnet en gång för länge sedan och återfår för ett ögonblick det som är Apelviken.

Ann-Marie

Om mikaeros

wiser and wiser every day
Det här inlägget postades i svenska. Bokmärk permalänken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s